Kom nyss hem från kyrkogården. Kände att jag behövde följa med för har inte vart där på länge.
Dåligt samvete för mina döda morföräldrar.
Men jag känner att jag alltid får ett mystiskt lugn när jag går runt på kyrkogårdarna, och blir djup.
tänker alltid på de människorna som ligger där, vad de varit med om under sina liv. All den sorg deras anhöriga måste ha.
Alltid när vi besöker mormor och morfars gravsten ser jag hur mammas ögon blir tårfyllda. Tänk när man själv står där och ser ner på sina föräldrars grav. Såklart vill ja ju inte tänka såna tankar, men de slår mig alltid när vi åker dit.

Fick världens förklaring om gravar av mamma, att de kan finnas kvar hur länge som hellst, bara man ser till att ta hand om dem.
När jag gick förbi alla gravar hade vissa tända lyktor,marchaller eller gravljus. Medans andra var mörka, hade ogräs och såg nästan helt obetydelse fulla ut för omvärlden. Vet inte varför men kände bara att jag ville göra det fint.
I only know that I have a calmness in cemeteries, hur mysko det än nu må låta.

På grund av det jäkla kalla vädret har jag nu tagit på mig mjukiskläder och raggsockor<3

puss